“Höstens flykt” – en duva som väljer att landa. Efter att ha flugit genom årets intensiva färger tar den ett medvetet steg neråt när ljuset dämpas. I takt med naturen bestämmer hon sin egen vila och sitt eget tempo, en påminnelse om att pausen är en viktig handling.
När ett år börjar gå mot sitt slut brukar jag stanna upp och fråga mig själv:
Vart är jag på väg som konstnär? Vad vill jag skapa? Hur vill jag nå ut?
Vintern gör sig påmind nu. Dagarna är korta, ljuset försvinner redan innan jag hunnit blinka, och i ateljén blir skuggorna längre än penseldragen.
Det är inte alltid lätt att arbeta när ljuset är en bristvara. Färgerna uppför sig annorlunda, nyanserna känns dämpade och det jag ser på duk inte alltid speglar det jag egentligen vill uttrycka.
Men mörkret har också något att erbjuda.
Den här årstiden tvingar mig att sakta ner, att se inåt, att vila från krav på ständig produktion. När skapandet behöver ta ett steg tillbaka skapas ett naturligt utrymme för något annat — reflektion, riktning och planering.
Och kanske är det just då, i stillheten, som nya idéer börjar glöda.
Att hitta rätt sammanhang
För mig handlar planering inte bara om att boka in utställningar. Det handlar om att välja sammanhang där min konst får ta den plats den förtjänar. Jag söker platser där människor stannar upp, där de möter verken på djupet och kan känna den närvaro jag själv känner när jag målar.
Just nu tittar jag på allt från konstrundor i Västra Götaland till mindre gallerier och open calls i Sverige och Europa. Det finns något inspirerande i att lyfta blicken och se vilka nya rum mina verk skulle kunna få leva i.
En stunds reflektion
Vinterns långsamma tempo hjälper mig att lyssna mer uppmärksamt:
Vilka teman växer fram i mig just nu?
Vilka verk vill jag låta blomma vidare under våren?
Och vilka behöver få vila en stund?
Att dela den här processen känns både modigt och naturligt. Kanske finns det någon som känner igen sig. Kanske är det just i dessa mellanrum — där man tänker högt — som det skapas en närmare relation mellan mig, min konst och de som följer min resa.
Mot ett nytt år
Så här står jag nu:
med skissblock, planer, idéer och en växande förväntan inför det som kommer.
Vintern må dämpa ljuset i ateljén, men den tänder andra typer av gnistor.
Jag hoppas att nästa år blir ett år då fler får möta min konst, både här hemma och längre bort. Ett år där nyfikenheten får leda vägen — och där ljuset, när det återvänder, möter en konstnär som är mer riktad, mer förberedd och mer inspirerad än någonsin.
Hugin och Munin – tanken och minnet. Under vintermörkret känns deras symbolik extra stark, som en viskning mellan det som varit och det som ännu ska ta form. I skapandets långsamma vintertempo blir deras rörelser en symbol för reflektion och omprövning.
Lägg till kommentar
Kommentarer